Nu går det undan på alla sätt! I morse var det -1 och i eftermiddag 12+. Satt utomhus och åt lunch, i solen. Såg de första snödropparna och tänkte stilla för mig själv, det är gott att leva!

Måndag igen...

Visst kan det kännas tungt att måndagen kommer, när man precis har fått känna vårens första solstrålar duscha ansiktet.
Som burfåglar sitter många av oss och tittar ut genom fönstret, på de solkyssta träden, människorna och fåglarna. Vi längtar ut......
Men samtidigt genom att känna längtan, blir det desto större njutning när vi väl får uppleva, det vi längtat efter.
Inte för inte kallas vi längtans folk!
Efter en mörk, kall vinter spricker vi upp i ett leende, såväl kroppsligt som själsligen. det bubblar i kroppen av förväntan på något, vi inte vet vad.
Känslan att genomgå en metamorfos, fullständig förvandling, är stark. Vi förvandlas från den lilla, oansenliga larven, vars föda kanske är brännässlor, till en färgsprakande, vacker fjäril som berusar sig på nektar av olika slag.
Den lilla larven ber inte om tillåtelse att få växa, hon har denna längtan, denna okuvliga instinkt, att få bli den hon var ämnad att bli.
Kanske befinner du dig i den mellersta fasen av fjärilens utvecklingsstadium, puppan?
Vänta bara, ett par dagar till av soldusch och du kommer att kravla dig ut, ut till livet som bara väntar!!!

Var rädda om er

Jag brukar bli fascinerad över hur ord och uttryck blir mode.

Minns ni när allt var "klockrent" och vi pratade om "globala" företeelser. Sedan något jag har väldigt, väldigt svårt att ta till mig och det är "leverera". Det låter som människor är produktiva maskiner som "levererar" konst, musik, resultat, kärlek, förtroenden m.m.
I min värld är alla människor skapande individer, oavsett vad man sysslar med. Skapande människor som genom arbete och inspiration, åstadkommer enastående saker som andra, glädjerikt får ta del ut av.

Och nu...."skämskudde"....

Vuxna, journalister, föräldrar, medmänniskor använder detta ord som någon slags pinsamhetskamouflage.
Är det verkligen så, att vi är så många som skäms å andras vägnar?
Som tycker det är pinsamt när någon gör det oförutsedda, det inte helt perfekta, det vi själva aldrig skulle göra?
Jag förstår inte varför jag ska tycka att det är pinsamt, när någon annan bjuder på sig själv i sin ofullkomlighet.
Däremot tycker jag det är pinsamt med människor som gör andra illa, medvetet och elakt, i ord, sak och handling.
Det är pinsamt för att jag skäms över mig själv då jag inte gör allt för att förhindra detta.

Önskar er alla en fin dag då ni kan stoppa kudden bakom huvudet, istället för framför!

I samband med min utställning på Sommarsalongen 2010 (i anknytning till Viktorias och Daniels bröllop) var Björn Ranelid en av de 20 som ställde upp med handavtryckningar i betong samt kärleksord.
Han var uppriktigt intresserad, tillmötesgående och trevlig, liksom de övriga.
För mig ter sig diskussionen kring hans deltagande i melodifestivalen, som en konstig inställning till att respektera människors särart.
Tusentals människor vallfärdar till coacher, vägledare och terapeuter för att få hjälp med att följa sin inre röst och våga gå sin egen väg. Att få mod att uppfylla sina drömmar.
Varför blir man då provocerad av någon som verkligen gör det? Blir det kanske en plågsam påminnelse om sin egen rädsla.
Glöm inte att det bara är rädda människor som mobbar, oavsett ålder.

Utan att känna Björn tror jag dessutom att han mår bättre än de flesta. Just för att han vågar göra saker som inte är självklara. Ni vet de gamla citaten....

"Det är bättre att ångra något man gjort än det man aldrig gjorde"
"Bättre att lyssna på den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge"

Var rädda om er!