Jag ligger i natten och hör motorns regelbundna dunkande samtidigt som rummet regelbundet, knappt kännbart, gungar fram och tillbaks. Omgärdad av det stora blå föreställer jag mig att vi ligger i en stor livmoder vars bärerska sakta vandrar fram över jorden, gung.....gung.

Fartyget vi färdas med är så kolossalt stort att jag fascineras över att det överhuvud taget flyter, det övergår liksom mitt förstånd (och då måste jag ändå erkänna att jag tycker mig förstå ett och annat, åtminstone ibland) 

Tolv våningar högt, som ett höghus, brusar vi majestätligt eller rättare sagt, drottninglikt (de flesta båtar har ju kvinnonamn) fram på Atlantens vatten, följt av flugfiskar och delfiner som andra sett, men inte vi. Det är lite som tomten, alla vet att han finns men ingen har sett honom, eller om det var tvärtom....

Trots det känner jag ingen oro att vi ska missa den upplevelsen, för det är bara början på vår resa och jag vet att många olika slags havsväsen kommer att dyka upp framledes.

Jag ler och känner en stor glädje över att uppleva den här resan på ett sätt som ger möjlighet till upplevelser, vila och kreativitet, allt med utgångsläge från det trygga moderskeppet där vi har dockat under resan. Allt har sin tid och charmen med att luffa runt utan att veta var man sover kommande natt, är lika stor som att bo på ett flytande lyxhotell, de är bara olika upplevelser med varierande bekvämlighet helt enkelt. Men i ärlighetens namn kan jag villigt erkänna att åldern tar ut sin rätt och det är ganska, eller rättare sagt väldigt skönt att ha toalett och dusch där man bor samt att varje dag gå till ett dukat bord...

Dunk, dunk, motorn fortsätter att likt skeppets hjärta slå med regelbundna hammarslag och jag summerar i mörkret hur de senaste dagarna i varit.

Efter våra 6 dagar i Brasilien är det några ord som kommer upp, varmt, färgglatt, mosaik, smutsigt, fattigt, rikt, palmer, människor i alla nyanser och sambatakter. Trots varningar om överfall och våldsamma rån där fingrar blir avklippta med sekatörer i jakt på ringar, bussar blir kapade och kollektivt rånade av ligor samt taxichaufförer som kidnappar sina kunder har vistelsen varit lugn.

Med start i Recife där Kulturhuset lämnade störst avtryck, vidare till Maceio sedan Salvador Bahia  staden som var den första där portugiserna landsteg och som avslut två dagar i Rio där en fantastisk guide första dagen, visade oss delar av denna kokande stad.

Vi har rest med taxi och lokalbuss, vilket är ett logistiskt underverk då det bor 16 miljoner människor i Rio de Janeiro (Rio uttalas huih) Åkt linbana till Sockertoppen, rälsbuss upp till Christusmonumentet och en väldigt kort men ändock, spontan "sambadans" på Copacabanas strand. Sist men inte minst har vi ( trot eller inte, ni som känner mig) shoppat, tvättmedel i livsbutiken. Det är dyrt att lämna in kläder till tvätt på vårt flytande Hotel och det känns lite förödmjukande att lämna bort sina skitiga kläder, ( ja, ja det ingår i arbetsuppgifterna och ja, ja det skapar arbetstillfällen, men ändå...fyra månader är fyra månader) så vi tvättar själva i badrummet.

Skämt å sido, men att resa runt i världen och hasa omkring i affärer bland krimskrams made in China, kläder och skor fast man redan har så det räcker och blir över, bara för någon slags glädje i att köpa, "shoppa" känns som bortkastad tid. Däremot besöker jag gärna lokala marknader och köper frukt eller ett vackert hantverk eller smycke, tillverkat med omsorg.

Alla är vi olika, men för mig är tiden dyrbar och jag använder den hellre till att åka på en guidad tur med överblick över stadens struktur (om så från ett turistperspektiv, älskar hop on hop off turer) sitta på ett café och betrakta folklivet, få spännande möten med främmande människor eller att skriva och fotografera.

Bredvid mig hörs andetagen från Bill, en av de tusentals människor som sover här på båten och jag hoppas att snart tillhöra den skaran. I och för sig behöver jag inte känna någon stress om sömnen uteblir eftersom det är två dagar till sjöss innan vi når Uruguay och vi har inget inbokat, förutom att leva. 

Godnatt världen och farväl Brazil

Brazil

Sol, samba, karnevaler, caipirinha och Copcabana. Naturligtvis finns där så oändligt mycket mer som Amazonas, fantastiska byggnader, människor av olika slag, rikedom samt dess motpol fattigdom. 

Under vår Brasilienvisit besöker vi olika städer som både har karaktären av Västindiens pastellfärgade hus och portugisernas arkitektoriska inflytande i form av mosaik på byggnader, trottoarer och souvenirer.

I Salvador Bahia fanns tydliga och levande spår av slavarna, som tom fick lov att bygga en egen kyrka men även finns som minnesmonument och staty på torget.

Förra gången jag var i Brasilien berättade guiden vi hade, om de tre olika folkslag som skapat befolkningen. Urinvånarna indianerna, sedan portugiserna som steg i land för att erövra, kolonisera och tvinga på indianerna kristendomen och sedan slavarna som hämtades från Afrika. 

Enligt henne, som var stolt över sitt Afrikanska ursprung var hierarkin tyvärr densamma nu som då, ju vitare skinn desto högre status. Guiden i förrgår berättade samma sak med den skillnaden att idag finns ingen hierarki, alla är jämlika. Hennes tydliga portugisiska bakgrund med sin ljusa hy kanske spelade en viss roll, vilket är en ren spekulation eftersom jag inte har en aning.

I går var det en hel dag till sjöss och det var stekande hett vart vi än gick på fartyget, havet låg blankt och det kändes nästan overkligt. När erbjudandet om att få tillverka sin egen karnevalshatt basunerades ut vaknade åttaåringarna inom oss och under ett par timmar klipptes och klistrades det för fullt. Vi var väl en så där 10-15 kvinnor i varierande ålder och så sir Bill som han kallas här på båten, alternativt mister Icecream. 

Jag är övertygad om att fler av de förbipasserande männen med glädje skulle varit med och pysslat, men hindrats av farbrorn i deras hjärna som lagt leken bakom sig. Barnet i hjärtat fick helt enkelt stiga åt sidan med undantag av en äldre herre från Japan. Han satte sig ner och med koncentrerad min vek han prydligt papper i vackra formationer som han omsorgsfullt häftade fast på sin hattstomme. Det slog mig först efteråt att hans självklara deltagande naturligtvis har med att göra med Japans tradition att arbeta med papper som konst Origami, så det finns ingen genustänk där inte.

Till många medresenärers glädje, bar vi med stolthet våra hattar då vi gick till middagen, där våra underbara bordsgrannar eller snarare bordsvänner hälsade Mister och Mrs Icecream välkomna med ett stort och hjärtligt skratt. Ja, vi har verkligen haft tur då slumpen sammanfört oss med Lasse, Sylva, Karsten och Eva, fyra nyfunna vänner där vetskapen om att äta middag tillsammans under största delen av resan bara känns trevligt och tryggt. Hitintills har middagen och diskussionerna varit så intressanta, lärorika och långa att vi alltid blir sist kvar i restaurangen och givit oss själva gruppnamnet " Snillen spekulerar"

Nu sitter jag och skriver som även det är en viktig del av livet ombord, drickerett glas läskande isvatten, kisar mot land och vet vad som väntar.

Om två timmar kommer vi till Rio de Janeiro och jag lovar att dansa samba på Cobacabana!

Blå himmel, varma vindar och en sol som är efterlängtad.

När jag tittar ut över Atlanten kan jag inte låta bli att tänka på Stefan och hans vän som även dom tog sig över Atlanten med båt, med den stora skillnaden att det var en roddbåt. Om vi känner oss pyttesmå på det stora havet hur kände inte ni, Stefan? Och träningen en timme om dagen, ni måste ha tränat dygnet om,

För ett par timmar sedan passerade vi en vulkan-ö som såg öde och spöklik ut, men enligt uppgift från personalen, en plats där vissa fågelarter häckar. Det blev ändå en viss uppståndelse bland oss passagerare och efter fyra dagar med hav, hav, hav kändes det spännande och jag hade lust att ropa " Land i sikte, kamrater!"

Fåglarna som sedan dess följer oss ser ut som vittrorna i Ronja Rövardotters värld, med långa, svarta vingar som utklippta siluetter av svart papper mot den blå himlen.

Havets vatten som från början, när vi la ifrån Savonas hamn, var grått och kallt blir mer och mer koboltblått och det brusande skummet som bildas i båtens kölvatten ser ut som turkos sorbet eller snarare sån där Slush som säljs i USA ( och kanske i Sverige).

I takt med att temperaturen stiger, blir färgerna starkare på hav och människor, själen börjar hitta hem och musiken går i Sambatakt.

Det är kväll och i morgon vaknar vi i Brasilien efter fyra dagar till sjöss och det ska bli skönt att få gå på fast mark igen. 

Vi har precis kommit till rummet efter en strålande solig dag, mitt på Atlanten mellan Afrika och Sydamerika. Om en stund är det dags att äta middag troligtvis med efterföljande show i teatern. I går kväll var det en italiensk musiker som med stor entusiasm och bredd spelade piano och klarinett. Samma musiker (som för övrigt ser ut som Rod Stewarts lillebror) underhåller gästerna övriga kvällar, i en av de många pianobarerna som finns här på båten.

Det är underhållning varje kväll och det verkar vara så att artisterna har många bollar i luften och då menar jag inte bara jonglörerna. Akrobaterna som kvällen innan gjorde fantastiska nummer i lianer, hängandes i taket ger dagtid guidning i wi-fi och användning av de datorer som är placerade i biblioteket. I baren ser vi John Lennon som vissa kvällar uppträder i bandet The Beatbox och får oss alla att sjunga med i "She loves you" och "Yesterday", ett låtval som i sig känns lite skoj då medelåldern här på båten säkert ligger på 65-70 år. Det är absolut ingenting som stör utan har säkert sin naturliga förklaring i att det kan vara svårt att vara borta från jobbet fyra månader när de flesta bara har fem veckors semester. 

Annars börjar dagarna få någon slags struktur. Vi äter frukost antingen i den lite "finare" restaurangdelen med servering och vita dukar på våning två eller på nionde däck där det finns en buffé, eller rättare sagt ganska många. Jag fascineras över hur väl logistiken fungerar på ett sånt stort fartyg som det här, med nästan 4000 människor ombord som ska få sina behov tillgodosedda och blir ännu mer imponerad över att det faktiskt fungerar.

Eftersom ett av mina största intressen eller vad ska jag säga fascinationer just är att betrakta omvärlden, människor och dess beteenden, kan man nog säga att det är som att släppa in ett barn i en godisbutik. 

Nu vill jag förtydliga att jag inte på något sätt moraliserar eller bestämmer normalitet i det jag ser utan precis som jag tidigare skrev, betraktar och insuper min omgivning.

Där är den tyska kvinnan som har fem bakverk på sin tallrik. Jag ser att hon njuter när hon omsorgsfullt stoppar in än en kanelbulle, än ett wienerbröd, i munnen. Hon dricker sitt kaffe, pratar med sin man, tuggar, reser sig upp och hämtar fem bakverk till.

På samma plats varje dag sitter paret där mannen, systematiskt eller snarare tvångsmässigt arrangerar sin bricka. Han mosar sina två ägg, blandar i majonäs, mosar lite till och brer röran på sitt rågbröd som han lägger bredvid sina två skinkbitar. Sedan hämtar han två glas juice som han häller upp i en termos, går fram och tillbaka till buffén efter återkommande mönster osv. Det hela är en procedur som pågår så länge, att vi både hinner hämta vår frukost och äta upp den innan han ens har börjat sätta tänderna i sin rågsmörgås.

Sedan har vi den blonderade, engelska, anorektiska kvinnan som trots den tidiga timmen är sminkad som till gala. Det ser både komiskt och rörande ut när hon med kniv och gaffel försöker äta en halv apelsin med skal. Rädslan att visa sig osminkad i kombination med skräcken att få i sig för många kalorier ger mig moderskänslor, trots att hon med största sannolikhet är äldre än mig, eller åtminstone jämngammal.

Den pratglada, kurviga fransyskan äter naturligtvis croissanter och har ett kroppsspråk och en röst som får alla att lägga märke till henne. Den 75 åriga italienska sonen i sällskap med sin hundraåriga mor som är sminkad som en ung punkare med eldfärgad hårman, smaskar gott i sig frukter, han med sina egna och hon med sina köpta tänder.

Nu skulle jag kunna räkna upp allt som finns på buffén med risk att låta som Astrid Lindgren när hon beskrev tabberaset i Katthult( tror det var där)

Skinkor, ostar, marmelader, korvar, äggrätter av olika slag. Gröt, juicer, sardiner, laxar, våfflor, pannkakor, frukt och sist men inte minst the "Healthy corner" som inte alls känns speciellt hälsosamt med fruktyoughurt, chokladpuffar, cornflakes och sylt. Självklart finns även katrinplommon med tanke på alla som behöver sköta magen.  

Som på en given signal är det träning av olika slag. En del vandrar omkring på översta däck på den lite kortare rundan, medan andra avverkar den långa rundan på däck tre på hela 570 m. Andra alternativ är det välutrustade gymet, baskethörnan eller poolen som visserligen inte ger utrymme till några längre simsträckor.

Som jag tidigare berättat är det mycket lek och skoj som italienarna och tyskarna verkar älska. Iklädd en mössa föreställande en haj leder gympafröken ett träningspass i bästa Friskis och svettisstil, det hoppas och skuttas( nåja) och svetten rinner. 

Ett extra festligt moment (och nu är det verkligen inte min mening att låta ironisk, även fast jag själv ser hur rasande nära det är att vara det) är dagens stora händelse då vi passerade ekvatorn. Utklädd till havsguden Neptun gick en Båtvärd omkring och alla som ville fick en rolig ansiktsmålning i form av blommor, fjärilar eller en tiger och oj, kön av rullatorer och herrar med käpp fick en nästan att tro att det var utförsäljning av Viagra det handlade om.

Hur som helst är det en skön och avkopplande vistelse på båten mellan de olika målen.

Lyxen att få sitta på däck med utsikt över horisonten och skriva, ligga och koppla av i solen och dessutom bara gå och hämta frukt, dricka eller kaffe, utan att behöva bry sig är påtaglig. Så Karin Boyes ord om att det är vägen och inte målet som är mödan värd, är så sann

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

Långt ut på havet, fyra dagars båtfärd till Brasilien och jag kan till viss del förstå en del av mina vänners skräck över att känna sig utlämnad om det skulle hända något. Känslan blir inte mindre stark då kontakten med omvärlden, rätt ofta, är lika med noll. Telefonens text som talar om att det inte finns någon service i kombination med ett wi-fi som inte fungerar känns stundtals frustrerande och idag alldeles för jäkligt ledsamt. 

Jag har tittat på klockan var femte minut för att i alla fall själsligen ha kontakt med Anna, älskade Anna som tar sin läkarexamen i dag. Självklart är jag stolt över alla mina barn, men idag är det Anna som är huvudperson. Jag vet hur målinriktad och fokuserad hon har varit och till vilket pris, men nu är hon i mål.

Att hon under hela studietiden jobbat extra för att ha råd att bo i egen lägenhet och känna självständighet, klara sig själv från det hon började sina studier för fem och ett halvt år sedan gör mig minst lika stolt som examen. Viljan att vara fri är något vi har gemensamt, jag och hon.

Jag är också  stolt över hennes förståelse och empati (när det uppdagades att min jordenruntresa krockade med hennes examen) visade hur kärleksfull hon är som människa. 

Så nu pågår hennes examen med efterföljande fest för fullt och jag är med med hela hjärtat. Som present får hon min ring som har en alldeles speciell historia som nästan börjar med det var en gång

Sagan om ringen

För exakt trettio år sedan tog din pappa läkarexamen och idag är det din stora dag då du tar din examen. Därför vill jag ge dig den ring jag köpte för 30 år sedan och som jag sedan dess burit varje dag.

Jag har redan berättat historien om den men vill berätta den igen idag för de som inte vet sagan om ringen. Då Bertil, pappan till mina barn tog examen ville jag ge honom ett minne för livet och då gärna en ring, men inte en vanlig doktorsring eftersom det inte kändes som honom, han är ju speciell din pappa, precis som du är.

På jakt efter en symboliserande, speciell ring vandrar jag runt hos de olika guldsmederna och får syn på en ring i fönstret som är den vackraste jag sett, men inser att den kanske är för feminin för Bertil. När jag inte hittar någon som passar honom låter jag beställa en klackring med svart sten och en orm som kryper på den. Just ormen var viktig eftersom den symboliserar läkekonsten och det var också en av anledningarna till att jag i första stund föll för min ring som nu är din.

Älskade Anna, bär ringen med stolthet över vad du lyckats åstadkomma, över att den har en historia men framförallt för att du är den fantastiska unga kvinna som du är!

Älskar dig

Din mamma

Marseilles, Barcelona och nu Casablanca, det är onekligen en resa som tar oss till ställen på ett bekvämt sätt. Att resa jorden runt är verkligen någonting som ger meningen " once in a lifetime" en rättvis bild, trodde vi....

Efter gårdagens stop i Casablanca med sightseeing och besök i den enorma moskén har vi lärt oss mycket nytt gällande kulturen där. Vår guide var fantastisk och varvade egna berättelser med ren fakta vi inte hade en aning om, en intressant dag. Vid middagen som varje kväll tillbringas med otroligt trevliga, av slumpen sammanförda, nyfunna vänner, summerade vi dagen, precis som vi gjort varje dag sedan resan startade.

De är precis som vi, människor med nyfikenhet och erfarenhet av skilda slag. Några har kryssat många gånger och för andra är det första gången men gemensamt för oss sex, är fascinationen över att 40% av passagerarna på båten har kryssat jorden runt minst en gång tidigare!

Once in i lifetime......hmmmm

Båten vi åker med är utrustad med allehanda bekvämligheter och aktiviteter vars syfte är att sysselsätta oss under tiden ombord. Det är allt i från musikquiz, teater, film, dans, yoga m.m, allt presenterat i ett dagligt brev som antingen läggs i lådan utanför hytten, alt skjuts in i springan under dörren, vilket ger oss tankar på såpor som Robinson eller Big Brother.

Det förstnämnda programmet följdes slaviskt av familjen under många år, med fredagsmystacos och godis rättvist uppdelat i skålar till barn (och man). Det andra har jag aldrig följt men sett vid något enstaka tillfälle för att kolla vad som skapat dess (i mina ögon oförklarligt massiva) popularitet.

Men konceptet och känslan med ett dagligt brev från arrangören, är den samma.

Först följer information från Our Captain Francesco Serra om dagens resväg, alternativt destination, därefter information om praktiska saker kopplade till kontokort, kostnader, Wifi (vilket är en historia i sig!) program ex. "Meeting for Card players, Dance class Samba, Quiz Gastronomica, Table soccer tournament osv.

Sedan redogörs var man kan äta och vad, frukost, lunch, middag och däremellan afternoon tea, pizzasnacks, fruit, ja möjligheterna till att fördriva dagarna till sjöss är många.

Ett av breven som stacks in under tröskeln gav oss båda ett gott skratt eftersom det ledde till en matematisk uppgift som med fantasins hjälp såg vår kommande kroppshydda fyra månader från nu, 10 dagar 3-4 kg= 100 dagar 30-40 kg

Med tanke på den fixering kring utseende som många har idag måste den ha fungerat som en skräckvision men samtidigt, självklart vara nyttig information för alla oss som bor på detta flytande komplex med bio, teater, restauranger, barer, gym, pooler, skönhetssalonger, casino och jag vet inte vad.

Nu är det i ärlighetens namn så att vi redan innan brevet insåg faran med uppdukade smörgåsbord dygnet om, så besök på gym och promenader på såväl däck som löpband har vi redan lagt in som rutin och från bastun kan man blicka ut över de sju haven.

För övrigt börjar vi så smått varva ned och jag inser att äventyret bara har börjat. Jag ser Afrikas kust som vi lämnar och om någon dag ankrar vi Kap verde för vidare färd mot Brasilien.

Liknelsen med att vi gått på ett dagis för "mogen ungdom" ligger inte långt bort och under dagisvistelsen delta i aktiviteter, käka mellis, göra utflykter, sova middag, leka, ha fruktstund och pyssla, känns nära. Skillnaden är att vistelsen inte är en dag, utan fyra månader.

Ser fram mot dagar av upplevelser, goda måltider, trevliga möten med människor och daglig tid att skriva. För så är det, ett av syftet och målet med resan är även att jag ska ha möjlighet att skriva och Bill fotografera. Efter ett hårt 2014 är det självklart att även vila, läsning och bad finns med i planerna här på vår jordenruntresa, men i lagom dos:)

     

Intensiva dagar med start klockan 3.30 i måndags för avfärd mot Arlanda. Sedan stop i Köpenhamn för vidare färd mot Milano. Efter bussresa till Savona gick vi på den gigantiska båten som under fyra månader ska vara vårt hem. 

Rejält trötta lade vi oss i hytten, eller snarare vår lilla lägenhet och somnade för att på morgonen gå av i Marseilles. Det var första gången som någon av oss besökte staden så vi åkte ett litet turiståg runt gatorna och torg.

Gårdagen tillbringade vi Barcelona och eftersom det bara var några månader sedan jag var där blev det en promenad på La Rambla med besök i saluhallen som utflykt.

Idag har vi tillbringat dagen till sjöss med promenader, trevligt sällskap och god mat och dryck, en konstig men ett behaglig tillvaro.

I morgon Casablanca med fortsatta upplevelser. God natt allihop önskar vi från Gibraltar

Gott slut och Gott Nytt !!