Sorgligt men sant

Inland dyker det upp texter som går rakt in i hjärtat. Det här inlägget skrivet av Elaine Eksvärd som bloggar för tidningen mama är en sådan text. Så sorgligt och smärtsamt men tyvärr vanligare än man tror.....

Man hinner tänka mycket när man ligger med förvärkar. Jag tänker på häxor som sätter klorna i ryggradslösa män. Jag ska berätta en sak av många som min pappa har gjort mot mig. Varför jag tar upp det är för att jag har hört så många idag vuxna som varit med om liknande situationer med sina pappor. Men också bekanta, oftast kvinnor, som inte är helt schyssta mot barnen till sitt respektive.

FenomenetPappan blir tillsammans med en ny kvinna som är svartsjuk på dig och dina syskon – barnen från den tidigare relationen. Den nya kvinnan är en riktigt häxa. Hon gör allt i sin makt för att frysa ut dig, tvingar din pappa att välja mellan sina barn och henne. När och om hon får nya barn med pappan gör hon en ny inre cirkel i familjen där ”de gamla” barnen från det tidigare äktenskapet inte får vara med. På olika sätt exkluderar hon hans tidigare barn. Och pappan, den ryggradslöse idioten gör som häxan vill. Sviker sina barn gång på gång. Kommer med bortförklaringar som ”Ja men min nya fru är ju lite speciell”. Han tillåter häxan vara ”speciell” och sätter sin relation till barnen på spel. Och syskonen – halvsyskonen – hamnar i ett ofrivilligt rivalskap trots att de har blodsband. Allt på grund av en ryggradslös pappa som inte står upp för sina barn och en häxa som har mage att vara svartsjuk på dessa barn – unga som vuxna.

Jag var sexton år när jag fick bo tillfälligt hos min pappa och hans nya fru för att mamma och jag bråkade för mycket. Jag märkte att hans fru inte tyckte om min närvaro, kände mig som en främling i mitt eget hem. Pappa och hon hade varit tillsammans i två år. Jag hade haft det där rummet i tio år. Jag höll ytterst låg profil och stannade inne på mitt rum så fort jag var hemma, men försökte hålla mig ute så länge jag kunde. Men så kom dagen då jag skulle öppna mitt rum och dörren var låst. Häxan höll i nyckeln och min pappa satt med krökt rygg och förklarade att jag inte var välkommen till dom längre för att min närvaro gjorde häxan ”stressad” och hon fick migränattacker. 

Min mamma hade aldrig valt en man framför sina barn. Och den man hon sen träffade som redan hade två barn – dom behandlade hon som sina egna. Det finns med andra ord bra bonusmammor och bonuspappor.

Häxor: Hur kan ni vara så svartsjuka att ni aktivt får er respektive att förskjuta sina egna barn? Sök hjälp för din svartsjuka. Se inte barnens exit som en lösning på din migrän. Ta en tablett istället.

Ryggradslösa pappor(och mammor):Gör slut med häxan, det skulle du gjort så fort du såg tendenser till svartsjuka mot dina barn. Du satte barnen till denna värld, de ska komma först tills den dag du väljer att lämna världen. Att behöva berätta en sån sak känns märklig. Har du barn med häxan så säg att antingen söker hon hjälp för sin svartsjuka eller så är det slut. På så sätt kan du rädda relationen till dina barn och syskonen till varandra.

Det märkliga är att folk trippar på tå kring dessa häxor. Man pratar inte om dem. Man stoppar heller inte pappan från att överge sina barn. Man lägger sig inte i. Men jag tycker fenomenet borde tas upp och pratas om mer. Min förhoppning är att ett gäng ryggradslösa föräldrar och deras sjukligt svartsjuka respektive ska läsa detta, känna igen sig, tänka om och göra något annat.

Jag tror samtidigt att många har svårt att dela en sån här text för att undvika att väcka häxan som sover. Tyvärr. Dela texten, skicka den till din ryggradslöse förälder och häxan – låt texten bränna dem och håll tummarna för att de vaknar. För min del är det för sent, jag har ingen kontakt med min pappa. För andra kanske relationen kan räddas bara problemet lyfts.

Önskar er en fin helg

Förändring gör ont

Förändringar är många gånger smärtsamma och vem beskriver det bättre än Karin Boye i hennes kanske mest kända dikt

Ja visst gör det ont när knoppar brister. 
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka? 
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger? 
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.
 Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla. 
 Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Ur diktsamlingen "För trädets skull". 

Önskar er en modig dag

Reflektion om än så liten

Det är lätt att bli tidsvill när man är borta länge. 
Blev förvirrad över en skylt där det stod" Snart är sommaren här" och tänkte, det stämmer inte. Sekunden efteråt kom hjärnan på rätt köl igen och insåg att jo, så är det.
Kanske är det inte så konstigt att förvirringen slår till när man lämnar  en stad med ljusslingor, tomtar och reklam om nyårsfyverkerier bakom sig och återkommer till Körsbärsdalen som står i full blom.
Nu ska jag sortera brev, mail, kläder och livet i sig så att jag är redo för att möta vårens prakt på riktigt!
Hoppas solen skiner på er var ni än befinner er

Hemma igen

Åter på hemmamark!
Oj, vad det kan bli tokigt när tekniken fungerar dåligt och man snurrar runt i cyberrymden. Efter sista inlägget har vi passerat St Helena där Napoleon tillbringade sina sista dagar, återigen Cap Verde, Kanarieöarna, Spanien och till sist Savona.
St Helena var fasligt vackert med en grönska som fullständigt förförde oss. 
Att gå runt i Napoleons hus och trädgård vilka fungerade som fängelse för den franske kejsaren, var en upplevelse på många sätt. 
Han var kortvuxen och när man tittar på målningarna i huset, ser han bister ut. På en av målningarna står han tillsammans med sin son (som dog ung) och det slår mig att jag inte hade en aning om att han hade barn, dessutom var han en kopia av sin far.

Men....så igår.....som av en händelse såg jag slutet på ett program som handlade om Napoleons sista år på St Helena. Det var en intressant, historisk beskrivning av hans vistelse där och jag kände mig inte så lite mallig att jag varit där.
Och så läser de obduktionsprotokollet, där läkaren utförligt beskriver det faktum att Kejsaren hade bröst och en extremt liten penis. Kanske han kompenserade sin anatomi med sitt ständiga krigande? var frågan som ställdes.

När jag nu sorterar foton från resan och då även vackra foton från St Helena blir det som Gösta Ekmans papphammar är med hela tiden, men i egenskap av Napoleon som naken.
Framför den enorma julstjärnan kommer han gåendes med sina bröst och sin penis och i den vackra rosengången ser jag honom naken stå och dofta på blommorna, som en fransk tjuren Ferdinand, eller kanske snarare Mamma Mu. 

Det är vid dessa tillfällen jag önskar att jag kunde tämja hjärnan, tvinga in den i vanliga, "normala" banor och låta Napoleon ligga lit de parade, påklädd på sin divan i väntan på att hans dödsmask ska gjutas, utan att " Min hatt den har tre kanter, tre kanter har min hatt" skrålar i huvudet.
Önskar er en fortsatt fin kväll i Sverige eller vart ni än befinner er


RSS 2.0