Att vara tillgänglig och nåbar överallt och när som helst skapar inte lugn, vilket vi kanske först tror.
Tvärtom blir vi mer oroliga och får svårare att känna oss trygga.
Jag kan bara gå till mig själv.

Om jag skickar ett sms till någon av mina kära och inte får svar eller bekräftelse i någon form blir jag orolig.
Fantasin skenar lätt i väg och det är ofta hiskeligt otäcka saker som hjärnans spöken presenterar.
Och så börjar jakten efter bekräftelsen...
" Hej hjärtat, jag försöker nå dig, ring när du ser detta"
" Halloj, ring när du kan"
" Kan du ringa, jag blir orolig"
" Varför svarar du inte?"
" Snälla svara, jag blir orolig !!!!!"
" SVARA!!!!!"
" VAR ÄR DU?"
Och så håller det på....

När hjärnspökena så har torterat hjärnan med allt och lite till, kommer livstecknet i form av frustrerad, men ändå lugnande bekräftelse.
" Somnade i soffan med mobilen på ljudlöst, sorry att jag inte kunde svara"

Godnatt alla nervrak och människobarn,
Hoppas ni får en lugn och drömfylld natt!

Vårkänslor i februari är inte fy skam. Fast å andra sidan har vädret lurat oss förr, senast för några veckor sedan.
Jag tror vi är många sin får påminna oss om att det trots sol och blå himmel är det fortfarande februari.
Som ni vet tycker jag om att lära mig nya saker, så nu passar jag på att dela med mig, från Wikipedia, sittandes på en lunchrestaurang. I Norrköping

Februari är årets andra och kortaste månad i den gregorianska kalendern och har 28 dagar (29 under skottår). Den innehåller årets 32:a till 59:e dag (32:a till 60:e under skottår).

Ursprungligen var det den tolfte och sista månaden på året, vilket infördes[förtydliga] av den romerske kungen Numa Pompilius på 700-talet f.Kr. Därmed infördes också den extra skottdagen i slutet av året, istället för som nu, i början. När den romerska kalendern 152 f.Kr. ändrades, så att året inleddes med 1 januari kom februari istället att bli årets andra månad, men skottdagen blev kvar i den.

Namnet februari kommer av latinets Februarius, som i sin tur kommer från den etruskiska guden Februus namn.

Man lär så länge man lever

Vi är helt vanliga, att ro över Atlanten kan vem som helst göra, säger Stefan i TV4 Morgonsoffan.
Stefan som jag följt sedan han var en liten plutt och kompis med Sebastian, äldsta sonen.
Äventyrliga var de redan då när de byggde snögrottor i skogen som de sov över i eller övernattade i vindskydden.
De var10 år, skolan i Ursvik rymde 34 barn och livet låg framför dem likt en sandstrand en tidig morgon, innan de första turisterna lämnat spår efter sin morgonjoggning i vattenbrynet.
10 år och allt var möjligt.

När jag ser Stefan på tv ser jag även en pojke som övergått till att bli en man.
Samma känsla väcker alla mina älskade barn som jag får förmånen att följa in i vuxenlivet. Tre underbara, fantastiska och varma människor, som på olika sätt väljer vägar i sitt livs landskap.
Många gånger har jag velat vara deras kompass eller kronometer, för att visa dem vägen och jag har säkert även gjort det vid en del tillfällen.
Hade det funnits en mamma App är jag övertygad om att jag bett dem ladda ner den, för att känna trygghet med att alltid veta att jag finns.
Så händer saker i livet där det blir ombytta roller, där det är jag som vill trycka på Appen som innebär att jag når dem direkt och blir orolig när jag inte gör det.
Det är då jag förstår att de är vuxna och vandrar på sina självvalda vägar, där täckningen för mobilen ibland är obefintlig, så vad hjälper då ett tryck på Appen?
I den stunden, känner jag så djupt den enorma urkraft som jag delar med moder jord.
Jag och mina älskade barn är för alltid förenade med varandra med kärlekens band. Då behövs ingen teknik eller andra konstruerade länkar, oavsett om deras vägar leder till Tanzania, Sundbyberg eller New York.

En varm känsla sprider sig i mitt bröst och jag känner mig så lyckligt lottad att just dessa tre människobarn, har valt mig till mamma. Vet och tror att de känner att jag står bakom dem i vilka vägar de än väljer att vandra.
Tänker på orden

"Att älska någon är att vilja den personens positiva utveckling"

Det är något visst med att köra en bekväm bil som har många hästkrafter under huven. Jo du läste rätt, det är jag Ulla, som formulerar meningen från hjärtat.
Egentligen är det så att jag ser bilen som transportmedel och inget annat, men nu erkänner jag, det är rätt kul att känna kraften under foten då jag trycker pedalen i botten.
Bilen jag lånar är en Mercedes och det är kanske inget speciellt med det....jo, det är det. Till skillnad från min kära Renault kan jag köra snabbare än andra speciellt vid omkörningar.
Men kanske är känslan störst vid rödljusen, där bara jag vet att det är en tävling.
Med blicken fastnålad vid det röda lyset, ett hjärta som dunkar snabbare och snabbare och knogar som blir vita av dess krampaktiga grepp om ratten inväntar jag tecknet för start, att loppet har startat.
Dunk, dunk....och så.....GULT ljus, foten pressas ner och jag formligen flyger iväg. Efter 20 meter konstaterar jag nöjt att min medtävlare ligger långt bakom mig och jag viskar sammanbitet yessss, samtidigt som jag snabbt gör en vinnargest med mina blinkers.
Jag vinner alltid

Ska jag vara ärlig kanske vinsten bara är tydlig för mig, av den enkla anledningen att taxibilen, mamman med barnen som ska skjutsas till fotbollen eller innehavaren av bilen med skylten "övningskörning" inte har en aning om att de är deltagare i en racingtävling.
Det är bara jag som vet

Så nästa gång vi står sida vid sida med våra bilar, inväntande att det ska slå om från rött till grönt, var beredd
Låt bäste man/kvinna vinna.

Önskar er en fortsatt trevlig kväll

Sving it magistern sjunger Alice Babs i programmet om hennes liv som artist.
Kyrkoherden Gustaf Gräde var en av dem som fasade över den hämningslösa musik som hon sjöng.
Att andra tyckte hon var en slyna, brydde hon sig inte om utan sjöng tom en text om att just bli kallad det.

Ja....allt har sin tid och alla har haft sin ungdomstid med allt var det innebär.
Jag läste dräkthistoria en gång i tiden och minns när läraren berättade att det har visat sig, att en person inte klär sig i det modet som var gällande när man var tonåring. Sedan spelar det ingen roll om det var 40, 50,eller 80 talet som var den stora svårmodets dvs, pubertetens årtionde.
Att modet går i cyklar och att allt kommer igen spelar ingen roll.
Ser framför mig komma stapplandes på platåskor iklädd V jeans och silkespolo
med håret fönat och en jättelik snedlugg sk fly.
Killarna var ursnygga med sina utsvängda gabardinbyxor, brokiga skjortor med långa snibbar och som krona på verket, en hockeyfrilla.
Allt har sin tid, även dennalördag här på gården.
Önskar er en fin fortsatt lördag

Torsdagskväll och jag är helt slut efter en veckas influensa. Vandrade upp för berget med dunkande hjärta, har ingen som helst kondition känns det som.
Detta berg som jag besökt så ofta och som fortfarande känns främmande och hårt.
Jag har egentligen aldrig tyckt om berg, trots att jag är vädur, utan tilltalas mer av böljande sädesfält och öppet hav.
Jo, självklart blir jag fascinerad och hänförd över de gigantiska berg och alper jag sett under mitt liv, men det är samtidigt en skrämmande och ensam känsla.
När jag vandrar upp för vägen som leder till huset jag ska besöka, på berget, känns stegen tunga och jag blir trött. Så därför säger jag godnatt och hoppas att jag vaknar frisk, stark och glad i morgon fredag.

Igår kändes det som våren var i antågande.
Droppande takrännor, smältande is på trottoarer, sol och fågelkvitter.
Vår och vårkänslor....aldrig har jag väl längtat så efter våren, trots att vintern inte varit alltför bister.
Kanske hänger det i hop med att jag var bortrest i tre månader av vintern 2013 och därmed upplevde en kortare vinter förra året.
Men jobbigast är nog mörkret.
Sneglar ur genom fönstret på hotellet och ser en stålgrå himmel med betonggrå moln, som en suddig svartvit kopia av ett foto från sextiotalet.
Oj, klockan tickar på och det är dags att ge sig ut i det grå, grå, grå.....

Önskar er en kreativ och kärleksfull dag

Undrar om dagen kommer att passera som en stormvind eller som en pansarbil. Jag harverkligen ont i hela kroppen och en alvedon till kaffet får förhoppningsvis ner febern.
Att arbeta som egen företagare innebär att utföra uppdrager nästintill som en robot, ibland. Naturligtvis skiljer arbetsuppgifterna det som måste prioriteras. Att designa en trädgård funkar ju att senarelägga för behovet av en stunds vila. Men en kurs där 32 vikarier har satts in för att möjliggöra deltagande känns inte lika enkelt sittställning in.
Så jag tar en kopp te här på hotellet, en halstablett, packar ner datorn och ger mig av.
Önskar er alla en fin dag!

Fortsatt värk i kroppen och rinnande näsa....
Var på Haga Deli med en av valparna och åt en god pasta. Det har blivit så att vi teståter snarlika pastarätyer på div Italienska krogar i staden.
En pasta med havets läckerheter och en med oxfilé.
Vad ska vi då säga om kvällens rätter?
Godkända, absolut, men våra smaklökar bär på ett eget minne av förra restaurangen Capri Due och dess tolkning av rätterna.
Inte sedan barndomens glädje över pannkaka, har sonens ögon gnistrat som då han utbraste " Jag förstår de som beskriver en matupplevelse som fantastisk"!
Oxfilen perfekt stekt i en sås gjord på egen buljong med tryffel som inslag, spetsad med grädde och jag tror cognac, Helt enkelt superb!
Smakminnen som är starka upplevelser kan även vara det motsatta, minnen av något gräsligt.
Tänker på en pasta med ost och skinksås jag åt för länge sedan, vilken resulterade i kaskadkräkning någon timme efteråt, har väldigt svårt för den kombinationen efter den händelsen.
Nu ska jag göra lite te, den gamle trotjänaren earl Grey som ger smakminnen från teguset vid Odenplan och doften av den rökiga Lapsang Oolong, intagen i goda vänners lag.

Önskar er alla människobarn en fridfull kväll, var ni än befinner er