Själv var jag i Sundbybergs kyrka och även där var det knökfullt. 

Eftersom jag sjungit i kör mycket förr var det svårt att hålla tyst då tonerna till Simons dotter, hosianna och Gören portarna breda, fyllde kyrkan. Det är verkligen glädjerikt att sjunga!

Nu, när kvällen snart övergår i natt lyssnar jag på Spotify och nynnar med i adventsmusiken som mjukt sveper omkring, samtidigt som jag sippar på lite glögg och sakta fäller ut landningshjulen på sömnplanet.

Godnatt människobarn, var än ni är, Dubai, Göteborg, Stockholm eller Paris. Sov gott

PS. Jag SKA borsta tänderna, glögg är sockersött

Önskar er en fin och kärleksfull 1a advent

Visst är det så att vissa resor skulle jag hellre ha ogjorda, händelser och ord som blivit sagda innan hjärtat tog in hjärnan som redigerare.

Men nu är det som det är och de klassiska orden, att det är bättre att ångra något man gjort, än det man aldrig gjorde får vi aldrig veta om de stämmer, för vem vet det?

När det gäller den yttre resan, som resenär och turist i länder och ställen utanför hemmet är det onekligen som citatet ovan beskriver.

Även det snuskigaste hotell, vidrigaste maten, varmaste respektive kallaste vädret lämnar minnen som man förhoppningsvis kan skratta åt efter en tid av distans. Men resor i livet som i kraschen tog med sig en bit av hjärtat kommer alltid att innefatta ordet OM.

OM jag hade stannat kvar hemma, hade olyckan inte skett, OM jag hade gjort på ett annat sätt hade jag varit en bättre förälder, vän, partner OM, OM, OM....

Men kanske kraschen inte tog med en bit av hjärtat, som infarkt utan istället bidrog till att hjärtat blev brustet, (en diagnos jag nyss lärt mig då min syster precis haft det) vilket är lika farligt som infarkt men där hjärtat ändrat form, för att sedan, förhoppningsvis återfå sin form. Kanske OMsmärtan i bröstet kan bli ett minne att se ömsint och överseende på, lite som att säga till sig själv "kära Ulla, du gjorde det bästa du kunde under resans gång".

Nu fortsätter livets resa och en del av framtidens resmål vet jag var de leder, men långt ifrån alla

Önskar att dagen blir fin och kärleksfull, trots kylan och den grå himlen.

Var försiktig med dina ord

När de en gång blivit sagda

Kan de bli förlåtna

Men inte glömda

Klassisk afton är ett årligt arrangemang där jag genom enkla medel som fiberduk, rosor, glittrande pärlor och rankor av murgröna, förvandlar en ganska tråkig samlingsal till en konsertlokal för glädje.

Musiken har genom åren varierat från pensionerade violinster, pianospelande eldsjälar till begåvade, fiolspelande ungdomar som genom Suzukimetoden helt på gehör, bjuder på vacker musik.

Till detta serveras en klassisk smörgåstårta med passande dryck. Jag är alltid lika glad och varm i hjärtat då jag lämnar lokalen efter konsertens slut och känner att jag bidragit till meningsfullhet.

Det hela startade för ca 10 år sedan då jag på ett trädgårdscafe som jag håller varje vecka, inventerade de behov och önskningar som de boende hade.

Föredrag om brännvinskryddor, äppelsorter, skördefest ligger alltid högt på önskelistan, men även annan kultur= odla finns med i min planering. Så under önskemål om konst och musik, hördes en svag men bestämd stämma, mer "klassisk musik". 

Mannen som uttalat önskemålet var en otroligt ödmjuk och vänlig person där en brosch på kavajslaget vittnade om tillhörighet med en order, brödraskap. 

Med välstruken skjorta, pressad kostym, oklanderligt putsade skor och välansad, vit mustasch, såg han ut som en engelsk lord.

Trots begynnande demens var han vältalig och otroligt allmänbildad, vilket ledde till många intressanta diskussioner.

Självklart lyssnade jag på hans önskemål och med kristallprismor hängande från taket, kandelabrar med långa vita stearinljus och barn från den lokala musikskolan blev det en fest med pompa och ståt som sedan dess blivit en årlig tradition.

Mannen (vi kan kalla honom Holger) fick uppleva tre klassiska fester innan han försvann i glömskans dimma.

Och nu hände något jag blev såväl nyfiken som förskräckt över, broschen på kavajslaget var nämligen ett tecken på medlem i frimurarorden. 

Jag såg framför mig hur hemligheter i demensens dimma avslöjades för unga, timanställda biträden. Hemligheter som svurits under ed samtidigt som bägaren med blod delades mellan bröderna i skenet av svarta ljus och en döskalles oseende ögon.

Att Holger dessutom hade hög integritet gjorde att oron för omedvetna avslöjanden kändes än värre. 

Nu blev det som tur var inte så utan allteftersom demensens demoner övertog hans sinne, tystnade rösten. Den sista klassiska festen var Holger närvarande men ändå frånvarande, men hans anletsdrag vittnade om förnöjsamhet.

I går, när musiken flödade och ögonen glittrade på gästerna var jag övertygad om att Holger var med, trots att det var många år sedan han lämnade jordelivet och enades med sina bröder. 

Godkväll i Novemberrusket

Bruset av bilar, långt bort från Europavägen blandas med prassel från virvlande löv och likt en metronom slår vinden en lös metallbit från ett räcke, mot väggen. Klank,klink, klank

Ett fönster öppnas och ljudet från en sorgsen cello skapar tillsammans, med de övriga ljuden en sällsam orkester.

Tystnaden uteblir och de sovande själarna som huserar innanför huskropparna, rycks då och då ur sin dvala.

Det är ovanligt varmt för att vara November, så hade det inte varit för dofterna av förmultnande löv och våta trottoarer skulle det lika bra kunna vara vår, om man blundade.

Och det gör människorna i staden, blundar, för det är natt.