Det jag älskar och njuter mest av i livet är kärleken till och från mina barn och andra människor som fått plats i mitt hjärta, men även, musik, trädgård, konst, teater och fest. 

Mat och dryck både hemma och på restauranger där upplevelsen ofta innefattar även vackra uppläggningar, spännande miljö, nya tankar och smaker. 

Vad som ändå slår mig är att allt verkligen har sin tid och jag efter fjällvandringen blivit än mer påmind om att njuta av det som i morgon kommer vara omöjligt eller kanske mildare uttryckt betydligt svårare att göra då kroppen säger ifrån.

Jag inser verkligen att vandra 2 mil i en vacker men ändock hård terräng inte kommer vara möjligt när kroppen börjar förbereda sig för att låta själen flyga vidare. 

Den kommer heller inte kunna simma i salta vågor i ett brusande hav...eller rida islandshäst på Island.....eller segla på öppet hav när man snabbt måste flytta tyngdpunkten....eller vända den tunga lerjorden på hösten för att sedan på våren vända ner dynga, skottkärra efter skottkärra.

Men tro nu inte att vetskapen om vad som kommer (för det är jag realist nog att veta) slår ner mig, tvärtom, jag ska börja titta på hur man kan lägga upp en vandring i macho picchu och Kebnekajse. Undersöka möjligheten att rida eller cykla mellan värdshusen i Irland och segla i Stockholms skärgård medan jag fortfarande vågar ta mig fram på klipphällarna, märker redan nu att jag blivit försiktigare.

Umgänge med nära och kära, trevliga restaurangbesök, teaterföreställningar och konst, både att se på och själv utföra hoppas jag kunna fortsätta med ända tills jag ligger med näsan i vädret.

Tittar ut genom fönstret, ser den klarblå himlen, solen som lyser och sjunger med Ludde Armstark på Spotify

"And I say to myself, what a wonderful day"