Ibland tar orden slut. Vet bara att livet aldrig blir sig likt och att saknaden, men samtidigt närvaron kommer följa mig hela livet. Så många skratt och så många tårar som vi delat. 

Stolt vandrandes med fiktiva älgkronor på våra huvuden, starka, rakryggade och med spaden i ena handen och champagneglaset i den andra, lika jordiga näven. 

Efter svetskursen där läraren nöjt antydde att vi nu kunde laga våra egna bilar  (vilket aldrig var syftet, nej trädgårdskonst var det som gällde!) var texten på vår folder självklar.

Ett foto där vi iklädda långklänningar med skyddsvisir för ansiktet, hållandes i varsin svetsmunstycke med lysande låga skulle det stå:

" Vi är två trädgårdsmästare med sjyssta lökar och frodiga buskar som gör underverk med vår heta låga" Att yrkestiteln Homo Ludens, den lekande människan stod under våra namn var självskrivet.

I morse slocknade din låga och jag förbannar den jävla cancern som verkar skörda de finaste först.

Tack älskade Annica för tjugo år av glädje, kloka och okloka samtal, tillit och förtroende, slit och släp i samband med trädgårdar, mässor och människor. 

Tack för våra miniweekends på Hotel, där allt var så myyyysigt, allt i från duschtvålarna i små plastflaskor till den insmugglade skumpan serverad i tandborstglasen. Samtalen som pågick till långt in på natten och fick oss att krampa av gråt och gapskratt.

Tack för att du fått mig att få proportioner på livet genom din positiva livssyn, trots att allt inte varit en dans på rosor. Tack för att jag fick ha dig i mitt liv finaste lilla Du! 

Nu får du frossa i ostron och skumpa hur mycket du vill och när som helst. Älskar dig!