Man kan tro att det bara är att slänga upp tavlor huller om buller, men så är det inte, det är ett väldigt mätande med måttstock och ögonmått. Inte bara avstånd och höjd är viktigt utan även motiv och färg på tavlorna måste stämma. Men när det väl blev färdigt blev det fint.

Att måla är något som är en drift för många, så även för mig. Ja, att över huvud taget uttrycka sig är en drift, överlevnad, i ord, bild eller annat forum. Det kan låta som floskler, men om man som konstnär börjar tänka i termer som kundvänligt och säljstrategi tror jag man är illa ute, eller åtminstone delvis har sålt sin själ till mammon.

Självklart måste även den ekonomiska biten in men framförallt så måste det konstnärliga värdet komma högst, annars blir allt tämligen ointressant.

Vad är då konst? Ja den frågan har ställts i alla tider. För mig handlar det om att bli berörd, i någon form, att träffas av någon slags känsla. Det kan vara glädje, sorg, nyfikenhet, kärlek, ja vilken känsla som helst, bara det inte är likgiltighet.

Just nu är jag djupt påverkad av sorg vilket naturligtvis påverkar det jag målar, det vore konstigt och avstängt annars. Förluster av människor man älskar blir som svarta hål i hjärtat och svek gröper ur såväl själ som hjärta. Men konsten läker och när jag hängde tavlorna kände jag för första gången på länge ett litet hopp, en strimma av ljus som pockar på.

Både min älskade, bortgångna vän och människor som svikit finns med i mina tavlor, på gott och ont. Annica som en kärleksfull fågel Fenix i rymden i riktning mot solen och andra i det oändliga universum där masken ramlat av.

Önskar dig, från djupet av mitt hjärta en riktig god natts sömn, var du än befinner dig