Riktiga relationer, vänskap eller/och kärlek, bygger på ömsesidig respekt, jag lyssnar på dig och du lyssnar på mig.

Oftast är balansen i en god relation 50/50 men ibland kanske det är 30/70 och i kriser 0/100, men  det är ok, livet är höga berg och djupa dalar. Kanske en separation, sjukdom, trassel med barnen eller på tok för mycket på jobbet, gör att du känner orden pressa på som passagerarna på Tokyos tunnelbana och bara måste prata, prata. Varje samtal handlar om dig och dina problem, samma ältande varje gång och din vän lyssnar, gång på gång. Det är som det bara finns en utgående kanal och egentligen märker du inte ens om personen i andra änden är kvar, blablabla.

Naturligtvis finns det andra saker som spelar roll som ex personlighet, du är en lyssnare snarare än talare men vänskapen är lika stark just på grund av de olikheterna.

Problemet blir om du inte är medveten om vad som händer, inte har det man kan likna vid sjukdomsinsikt och är så egoistisk att du inte reflekterar över det, eller än värre, inte ens är intresserad av någon annan än dig själv. Tänker på historien om tandläkaren:

"Patienten frågar ängsligt, gör det mycket ont att dra ut tanden? Och tandläkaren svarar, nej det är ingen fara, jag blir bara lite trött i armen"

Jag, jag, jag, mitt, mitt, mitt, och som sagt, så är det för oss alla i livet någon gång.

Det tar tid att sörja och ältandet har enligt expertis en mening för att så småningom, kunna gå vidare, koppla på både in och outknappen och återfå 50/50balansen.

Men vad händer om inknappen alltid kommer att vara avstängd, om relationen till andra alltid kommer vara 0/100? Till en början kommer vännerna lyssna, finnas där dygnet om och försöka ge kraft, men om det inte finns minsta uns till självinsikt, det inte kommer en dag då personen börjat läka, vaknar upp och nästan överraskad säger " Oj, jag bara pratar om mig, hur har DU det egentligen? Jag har haft så fullt upp med mina problem så jag har inte tänkt på att höra hur du har det. Tack för att du lyssnat så tålmodigt!"

Vad som händer är att stigen på vänskapens väg växer igen, eftersom den som lyssnar till slut bara känner sig som en soptunna, där allt som maler i huvudet ska kastas.

Personen som har inknappen intryckt älskar dessutom tydliga budskap vars innebörd är "lyssna inte på andra, gå din egen väg, ensam är stark" just därför det fångar precis det de känner, jag, jag, jag och förväxlar det med att ha en god självkänsla, när det är precis tvärtom.

En person med god självkänsla VILL lyssna på andra VILL lära sig mer om sig själv, behöver inte trycka ner andra, behöver inte gömma sig bakom ord meningar" jag är som jag är, gilla det eller stick" utan lyssnar, reflekterar och säger, det kanske ligger något i det du säger....

Det som är riktigt tragiskt är då personen även när krisen och ältandet är över, gör allt för att ta plats, medvetet eller omedvetet, (jag, jag, jag), oavsett om det är på bekostnad av andra. Det kan vara i ett tal som personen håller då någon fyller år som mer och mer övergår i fokus på den egna personen, "jag minns då x och jag träffades! jag stod mitt uppe i karriären och hade precis sprungit Lidingöloppet på en fantastisk tid... " osv

Den här typen av relation brukar ofta innehålla alla härskartekniker som finns

Osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, påförande av skuld och skam osv

Mao en relation utan ömsesidig respekt. Att smutskasta, ljuga och småle hånfullt då man ber om ursäkt, blir bara en förstärkning av budskapet, jag menar inte ett dugg med den här ursäkten.

Jag har, precis som alla människor stått för både 0 och 100% i uppmärksamhetskvoten och det kommer säkert ske fler gånger i livet. Förhoppningsvis har jag insikten och självkänsla nog att inse när jag går över egocentrismens kant och kan öppna inkanalen igen.

För så är det

Riktiga vänner är de som säger snälla saker både framför dig och bakom din rygg