I massmedia och social medier trängs Carpe diem med uppnosiga, nästinintills cyniskt, bittra meningar med innebörden, sköt dig själv och skit i andra. 

Kamouflerade att syftet med orden är att DU får bättre självkänsla, få DIG att lyckas och fokusera på det som DU mår bra av, blir en paradox till just det illamående och den ensamhet som allt fler, särskilt unga människor lider av.

Forskning visar att just ensamhet skördar fler liv genom självmord, än droger och det känns ganska självklart. Känslan av gemenskap och sammanhang, att bli sedd, lyssnad på men även att lyssna till andra, skapar band som är starka, oavsett om det är kärlek eller vänskap relationen bygger på. ( Tycker personligen att de går hand i hand)

Därför känner jag ett lätt illamående över en text jag nyligen läste, vars ursprung har meningen att lyfta sig själv och andra.

Den gör mig sorgsen och får mig även att känna en smula hopplöshet eftersom personen bakom meningen känns väldigt, väldigt ensam. Ensam, avstängd, ledsen och bitter.

Kan man verkligen leva fullt ut med den inställningen till andra och livet och blir man så bitter om man verkligen lever fullt ut?

Själv hoppas jag att jag aldrig slutar lyssna och ta åt mig av vad andra tycker och tänker, att jag även återstoden av livet behåller förmågan att reflektera, aha, det kanske ligger något i det hen säger? 

Förhoppningsvis får "de som pratar" något positivt att dela med varandra under det kärleksfulla och intressanta samtal de har förmånen att ha, just därför "de" har någon att prata med.

Avslutar med ett av mina favoritcitat

"En öppen hand får allt, en sluten hand får ingenting"