Vi har precis kommit till rummet efter en strålande solig dag, mitt på Atlanten mellan Afrika och Sydamerika. Om en stund är det dags att äta middag troligtvis med efterföljande show i teatern. I går kväll var det en italiensk musiker som med stor entusiasm och bredd spelade piano och klarinett. Samma musiker (som för övrigt ser ut som Rod Stewarts lillebror) underhåller gästerna övriga kvällar, i en av de många pianobarerna som finns här på båten.

Det är underhållning varje kväll och det verkar vara så att artisterna har många bollar i luften och då menar jag inte bara jonglörerna. Akrobaterna som kvällen innan gjorde fantastiska nummer i lianer, hängandes i taket ger dagtid guidning i wi-fi och användning av de datorer som är placerade i biblioteket. I baren ser vi John Lennon som vissa kvällar uppträder i bandet The Beatbox och får oss alla att sjunga med i "She loves you" och "Yesterday", ett låtval som i sig känns lite skoj då medelåldern här på båten säkert ligger på 65-70 år. Det är absolut ingenting som stör utan har säkert sin naturliga förklaring i att det kan vara svårt att vara borta från jobbet fyra månader när de flesta bara har fem veckors semester. 

Annars börjar dagarna få någon slags struktur. Vi äter frukost antingen i den lite "finare" restaurangdelen med servering och vita dukar på våning två eller på nionde däck där det finns en buffé, eller rättare sagt ganska många. Jag fascineras över hur väl logistiken fungerar på ett sånt stort fartyg som det här, med nästan 4000 människor ombord som ska få sina behov tillgodosedda och blir ännu mer imponerad över att det faktiskt fungerar.

Eftersom ett av mina största intressen eller vad ska jag säga fascinationer just är att betrakta omvärlden, människor och dess beteenden, kan man nog säga att det är som att släppa in ett barn i en godisbutik. 

Nu vill jag förtydliga att jag inte på något sätt moraliserar eller bestämmer normalitet i det jag ser utan precis som jag tidigare skrev, betraktar och insuper min omgivning.

Där är den tyska kvinnan som har fem bakverk på sin tallrik. Jag ser att hon njuter när hon omsorgsfullt stoppar in än en kanelbulle, än ett wienerbröd, i munnen. Hon dricker sitt kaffe, pratar med sin man, tuggar, reser sig upp och hämtar fem bakverk till.

På samma plats varje dag sitter paret där mannen, systematiskt eller snarare tvångsmässigt arrangerar sin bricka. Han mosar sina två ägg, blandar i majonäs, mosar lite till och brer röran på sitt rågbröd som han lägger bredvid sina två skinkbitar. Sedan hämtar han två glas juice som han häller upp i en termos, går fram och tillbaka till buffén efter återkommande mönster osv. Det hela är en procedur som pågår så länge, att vi både hinner hämta vår frukost och äta upp den innan han ens har börjat sätta tänderna i sin rågsmörgås.

Sedan har vi den blonderade, engelska, anorektiska kvinnan som trots den tidiga timmen är sminkad som till gala. Det ser både komiskt och rörande ut när hon med kniv och gaffel försöker äta en halv apelsin med skal. Rädslan att visa sig osminkad i kombination med skräcken att få i sig för många kalorier ger mig moderskänslor, trots att hon med största sannolikhet är äldre än mig, eller åtminstone jämngammal.

Den pratglada, kurviga fransyskan äter naturligtvis croissanter och har ett kroppsspråk och en röst som får alla att lägga märke till henne. Den 75 åriga italienska sonen i sällskap med sin hundraåriga mor som är sminkad som en ung punkare med eldfärgad hårman, smaskar gott i sig frukter, han med sina egna och hon med sina köpta tänder.

Nu skulle jag kunna räkna upp allt som finns på buffén med risk att låta som Astrid Lindgren när hon beskrev tabberaset i Katthult( tror det var där)

Skinkor, ostar, marmelader, korvar, äggrätter av olika slag. Gröt, juicer, sardiner, laxar, våfflor, pannkakor, frukt och sist men inte minst the "Healthy corner" som inte alls känns speciellt hälsosamt med fruktyoughurt, chokladpuffar, cornflakes och sylt. Självklart finns även katrinplommon med tanke på alla som behöver sköta magen.  

Som på en given signal är det träning av olika slag. En del vandrar omkring på översta däck på den lite kortare rundan, medan andra avverkar den långa rundan på däck tre på hela 570 m. Andra alternativ är det välutrustade gymet, baskethörnan eller poolen som visserligen inte ger utrymme till några längre simsträckor.

Som jag tidigare berättat är det mycket lek och skoj som italienarna och tyskarna verkar älska. Iklädd en mössa föreställande en haj leder gympafröken ett träningspass i bästa Friskis och svettisstil, det hoppas och skuttas( nåja) och svetten rinner. 

Ett extra festligt moment (och nu är det verkligen inte min mening att låta ironisk, även fast jag själv ser hur rasande nära det är att vara det) är dagens stora händelse då vi passerade ekvatorn. Utklädd till havsguden Neptun gick en Båtvärd omkring och alla som ville fick en rolig ansiktsmålning i form av blommor, fjärilar eller en tiger och oj, kön av rullatorer och herrar med käpp fick en nästan att tro att det var utförsäljning av Viagra det handlade om.

Hur som helst är det en skön och avkopplande vistelse på båten mellan de olika målen.

Lyxen att få sitta på däck med utsikt över horisonten och skriva, ligga och koppla av i solen och dessutom bara gå och hämta frukt, dricka eller kaffe, utan att behöva bry sig är påtaglig. Så Karin Boyes ord om att det är vägen och inte målet som är mödan värd, är så sann

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.