Har man inget snällt och säga behöver man inte säga någonting alls, sa min släkting och det är så sant.

När jag åker runt och föreläser träffar jag på så många människor med så många olika bakgrunder vilket är spännande, intressant och lärorikt men även sorgligt.
När vi diskuterar etiska dilemman är det svårt att veta vad som är fel och vad som är rätt. Etik handlar ju om vårt tänkande och moral om vårt handlande.

En sak är säker, vi ansvarar alltid för vårt handlande i våra relationer.
Jag väljer vad jag säger och gör i varje given situation. Jag väljer att behandla mina medmänniskor, nära och kära med respekt, kärlek och tålamod.

Vissa människor väljer det motsatta och det är det mest effektiva sättet för att skapa distans och otrygghet.

De som väljer att kränka, förminska och nonchalera sina nära och kära kommer att bli väldigt olyckliga och ensamma.
För varje hårt ord, varje telefonlur som slängs i örat, varje ironisk sarkasm, varje elakhet blir till en droppe som till slut urholkar stenen.

Därför blir mina möten med människor som kanske precis befinner sig i en relation fylld av förtryck och sorg
en påminnelse om hur viktigt det är att försonas, innan det är för sent.

Missförståndet som ledde till klyftan mellan sonen och den åldrande fadern, kanske kan minskas? Den vissnande relationen mellan syskonen kanske kan vattnas till liv med hjälp av kärlekens källa. Ett ärligt menat förlåt kan kännas som en lindrande balsam för den som sårats hårt, av ordens pilar.

Nu önskar jag er en natt fylld av goda drömmar och kärleksfulla hjärtan!