Med lätta nästintill febervarma händer smekte hen hennes rygg när hon läg bredvid och sov.
Trots rummets mörker kunde hen utskilja konturerna av hennes kropp.
Det var en stark kropp, en kropp som hade arbetat hårt, en kropp som var använd.
Under sina händer kände hen alla bördor hon burit, all värk som hon upplevt, all kärlek hon givit och tagit.
I det svarta rummet hörde hen henne sova tungt, andas djupt men då och då morra till, likt ett djur han inte kunde artbestämma, ett hondjur.

I en kraftfull rörelse vände hon sig om, fortfarande sovandes och pressade in sin fot mellan hens ben.
Foten var kall och reflexmässigt puttade hen bort foten, för att sekunden efteråt bjuda in till värmen mellan låren.

Nu låg hon på rygg och hen la sin hand på hennes mage. Den var rund och om möjligt än varmare än hens hand.
Även magen berättade sin historia.
Om de tre barn som startat sitt liv därinne och om operationer som lämnat ärr efter sig.
Hen drog försiktigt med fingret över ett av ärren som likt en ståltråd löpte över magen och kände djup kärlek.
Denna kvinna som var orädd, kärleksfull och vacker men framförallt levande.
En kvinna som ville leva sitt liv, fullt ut.
Godnatt!