Efter gårdagens dokumentär om Alice Babs går svallvågorna höga.

Vem skyddar den dementes, patientens integritet?
Vem bedömer om den demente mår bra eller dåligt?
Men framförallt, är det alltid de anhöriga som känner sin dementes far/ mor, den av olycksfall drabbad till tystnads barn/ syster m.m?

Eftersom jag jobbat sedan 77 inom vård,parallellt med konstnärligt arbete, har jag också sett en förändring, till det bättre.

Tack och lov sätter vi inte de gamla i bälte på toaletten under fikapausen i dag, eller duschar dem i sängen om de är motsträviga.
Inte heller blir de klippta av frisören, liggandes i sängen med resultat att vid lunchen sitter de årsrika ( tack Barbro Westerholm för synonymen till äldre)
som exempel på fram och baksida=
framsida klippt och rullat, baksida trasslig kalufs.
När jag förtvivlad ifrågasatte detta fickkalkylator till svar att" det är bara att vänja sig" vilket jag naturligtvis aldrig gjorde.
I dag när jag utbildar i etik och bemötande, kultur och trädgård för hälsan, inser jag att vi inte alla gånger vet den kompletta sidan av de årsrikas bakgrund.
Våra anhöriga vet kanske inte allt som vi delat med våra vänner?
Jag har tex en kär vän som fullständigt avgudar nakna kroppar, såväl hos män som hos kvinnor. Dessutom tycker hen att det är spännande att se på porrfilm, ett intresse som vi inte delar och haft många diskussioner om.
Jag vet att hen, inte pratat med sina barn om detta intresse, av hänsyn till dem.
En annan vän uppger med stor sorg att hen inte litar på sitt syskon som är dess enda släkting. Hens störstaskräck är att syskonet ska bestämma hur tillvaron ska se ut vid ev demens. Därför hoppas hen på att personalen ska följa de skrivna direktiven hen som "klar" har dikterat.

Svåra frågor som måste belysas
Fortsättning följer