Precis hemkommen från en promenad i finvädret. Känner att jag samtidigt tar farväl. Även om Sollentuna "bara" varit ett mellanspel under 6 månader, känns det en smula vemodigt.
Kände samma sak då jag besökte Ingarö.
Det är lite samma process som man går igenom då man byter jobb.
Engagemanget inför kommande planeringar gällande utveckling och personalfester är kanske inte det största.
Det gäller även livet i sig säger de som kan.
När ett kärleksförhållande av något skäl tar slut, har som regel redan en av parterna"sagt upp sig"
Den gemensamma planeringen har upphört och man informerar varandra om de planer man har i stället för att planera framtiden tillsammans. Det blir som Lisa Nilsson sjunger, allt är bara ett långsamt farväl.....

Tänker även på pappa och vännen Christina.
Mot slutet blev det så att världen krympte, intresset att ta del av världen utanför blev mindre och mindre för att slutligen handla om vad som serverats till lunch.
Det kändes nästan fånigt att prata om framtidens planer eftersom de inte skulle dela upplevelserna med mig.
Nu tar jag ett lite vemodigt avsked av mina gamla hem och släpper in det nya.

Hem ljuva hem