Snön låg meterdjup på kyrkogården i Boden, bara topparna på gravstenarna stack upp, utom en av stenarna som någon mödosamt grävt fram. Dessutom var en bred gång skottad fram till graven, som för någon blev den sista vilan. Jag undrar så vem det är som ligger i graven och vem som grävt gången. Kanske är det hustrun till en älskad make? En åldrad förälder eller kanske ett barn som alldeles för tidigt har ryckts iväg från livet. Klart är att personen planerat att komma tillbaks, ofta. Livet är ett mysterium. I lördags då jag firade min födelsedag slocknade Mickes liv. En person som funnits i mitt liv i snart 30 år, i egenskap av exman till en av mina bästa vänner, så jag kan inte påstå att jag kände honom så vidare väl. Men jag lider med "barnen" som visserligen är vuxna men ändock förlorat sin pappa. Jag kommer ofta tillbaks till de av mina kära som inte längre är fysiskt närvarande. Mamma, pappa, min syster Gunilla, Luis, Daniel, Christoffer, Christina och självklart farmor, mormor och morfar. Alla döda, borta, men ändå så nära. Tänker att jag tyckte Gunilla var så gammal när hon inte längre ville leva. Hon var 39 och jag var 27. Ser i mina män min pappa som dog när han var 61, snart är de lika gamla. I min släkt verkar vi inte bli så gamla och vetskapen om detta gör att jag verkligen vill hinna leva livet medans det pågår. Känner stor tacksamhet att jag i lördags fick fylla 54 (vilket är en aktningsvärd ålder) och om livet vill, så hoppas jag få vara med ett tag till, det är ju så spännande, livet. Trots att de är döda kommer de aldrig dö i mitt hjärta, och kanske är det med värme, snarare än förtvivlan jag har kvar deras telefonnummer i min telefon. Christina, Theo, Philip är ju fortfarande kvar som personer på facebook och med jämna mellanrum går jag in för att se om någon skrivit några ord, eller satt in en bild. Smaklöst? nej inte alls, för mig har det blivit som en slags gravplats i Cyber-rymden. En plats att se på foton och minnas, men även påminnas om att livet inte går i repris. Sov gott alla människobarn