I butikerna brukar det finnas tavlor där allehanda tjänster erbjuds och eftersöktes.
Det kan vara fönsterputsning, städning eller en säng som är till salu.
I USA fanns förutom dessa även tavlor med personer som försvunnit, mestadels barn och ungdomar.
Jag tittar på tavlan, betraktar deras ansikten och blir så ledsen, orkar knappt tänka tanken fullt ut, vad har hänt med dem, vad har de blivit utsatta för. Vilken ångest måste deras föräldrar inte känna?
Jag vet ju hur orolig jag kan bli då mina barn inte svarar på sms eller ringer upp då jag sökt dem. Genast börjar hjärnan spöka.
Värst har varit då de befunnit sig utomlands och ett sms från den 19 åriga dottern kan innehålla texten "hej mamma, vi ska alldeles strax gå på båten, det finns ingen mottagning på Amazonasfloden så vi hörs om ett par veckor, kram" eller "hej, har tappat mobilen men vi hörs när jag skaffat en ny, det finns säkert billiga att få tag på här i Barcelona, känner mig lite deppig" och så hör man inget på ett par veckor.

En del tycker att jag är för mycket hönsmamma medan andra högt kan utbrista " jag skulle aaaaaldrig låta ungarna åka i väg 6 månader till Sydamerika!"
Då hjälper inte argumentet att " barnet" faktiskt är myndigt vid 18 och är i sin fulla rätt att göra vad hen vill.

Kanske var det enklare innan tekniken möjliggjorde kontakt jämt?
Tänker på när jag tågluffade vid 17 års ålder och den enda kontakten med föräldrarna var ett par vykort.

Nä, nu ska jag skicka ett par sms och hoppas att jag får svar inom de närmaste dagarna:)

Lev väl