I dag är det första juni och det regnar, men det känns ändå att sommaren är på väg.
Prästkragarna blommar, syrenerna doftar och gullregnet lyser som en sol med sina vackra smycken av gullregnsblommor. 
Tänker på en av de vackraste dikter som finns, skriven av Hjalmar Gullberg, som jag sedan tidiga tonåren varit fängslad av.
Den är vacker, sorglig och en fantastisk beskrivning över passionens kraft.

Kyssande vind

Han kom som en vind.
Vad bryr sig vinden om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod i din hud.

Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnets månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid om han får?
På ögonen kysstes du blind.

Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnets månad.

Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst med halvöppna läppar mot hans,

Det kommer en vind och går:
och hela din värdsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnets klasar.