Vaknar upp till en ganska sval morgon i Italien. Det är stor skillnad från igår då det var 36 grader och vinden som blåste i vårt hår var lika varm. 

Vi svenskar brukar ju alltid säga att vi aldrig får klaga över värmen, eftersom det är så få månader om året som vi har värme, och jag klagar inte nu heller. Men i går påverkade värmen onekligen oss ordentligt.

Svetten rann, solen brände rakt ner på våra skallar och hur snabbt vi än åkte, kändes vinden mest som en jättestor fön med varm luft. 

Till slut cabbade vi upp ( haha, känner migverkligen som en raggarbrud när jag skriver så) ja, vi satte på taket på bilen för att skydda oss från värmen. Det trodde jag väl aldrig att vi skulle göra!

 

Nu kommer jag då in på en frågeställning som jag tror vi alla haft, vilket sätt är lindrigast att dö på? Att frysa ihjäl eller brännas, torka ihjäl?

Själv har jag nog valt det förstnämnda, ligga i en snödriva och huttra för att sedan sakta, domna bort.....eller?

Hörde för många år sedan på vetandets värld i P1, att många lik som hittats utefter bergen som de försökt bestiga har kraftiga magsår, som av stress. 

Hmmm, är det så att när insikten slår en, i storm på 3000 meters höjd,

Shit! Jag kommer inte klara att komma till toppen, jag kommer att dö som en nolla som inte klarat denna världsförändrande händelse att bestiga en gigantisk marängtopp, att det kanske varit bättre att åka till Afrika och bygga ett barnhem!

 

För så fungerar jag, och nu kanske jag trampar många på tårna, att jag imponeras inte ett dyft av den sortens bedrifter, som kostar miljontals kronor. Sponsorpengar som skulle kunna användas till mycket mer riktiga, sanna hjältemod, som att bygga barnhem, skolor eller jobba för världens fred.

Kanske hänger det även i hop att jag aldrig varit en tävlingsmänniska, är tex helt ointresserad av sport utom när det varit mina egna fina barn som tävlat, då har jag hejat.....tills det inte blir för stor skillnad i poäng, då har hejandet övergått till motståndaren. För det är så sorgligt att se hur ledsen den andra/ andra laget blir,när skillnaden blir för stor.

Haha, utklassning hör jag vargarna runt omkring mig skrika, helt blinda inför tårarna som rullar ner för kinderna på det förlorade lagets kinder....

Men alla är vi olika och tur är väl det!

 

Nu till hotellets frukostbuffe, mums filibabba!

Kram allihopa även du som känner dig som en sopa, fastän du inte är det!!!!!