Igår var jag på Fåfängan med en kär vän. Eftersom hen är drabbad av svår sjukdom och därmed innehavare av handikapptillstånd kunde vi köra nästan ända upp. Jag parkerade bilen och långsamt vandrade vi den sista biten upp.
Ett äldre par parkerade en bit därifrån, även de med tillstånd.
De hade missat att även vi stod på en handikappruta och kvinnan kommenterade min väns långsamma, tunga steg, lite klämkäckt
"Ja det är jobbigt att gå hela vägen upp, vi har tur att vara lite handikappade så vi kan göra ända upp!"
Jag och vännen tittade på varandra, men sa ingenting, Kanske hen tyckte det var skönt att vara "normal, frisk" i andras ögon.
Vad som slog mig då, var det uppbara att vi alla bedömer situationen som vi ser den, fast det kanske inte alls stämmer.
Att sanningen kan vara något helt annat.

Nöjda satt vi sedan och njöt av utsikten, fascinerades av de gigantiska kryssningsfartygen och vände våra ansikten mot solen, livgivaren.
Idag har det varit trädgårdscafé på sommarvis, dvs inget föredrag, inget tema, utan bara lust, höns, musik och värme. Värme i både luft och hjärta.
Sov gott alla människobarn

Ps.Dröm om alla smultron som börjar mogna, och hur fint dom radas på grässtrået, kram