Ibland är det så att hjärtat och hjärnan inte riktigt samarbetar, åtminstone hos mig.

 

Jag som är en 53 årig, vuxen, mogen och ansvarsfull kvinna, bör ju ta alla beslut efter ett trepartsmöte, hjärnan, hjärnan och jag.

Men allt som oftast, för varje dag som går, har jag märkt att jag bara blir informerad vad som kommer ske, att organen har sitt eget liv.

Kanske innebar tatueringen, stigmatiseringen på min fot detta.

Que sera, sera...att våga släppa taget, fullkomligen och på alla sätt.

 

Att hjärtat informerar mig och hjärnan om hur livets riktning blir

Att vi bara får gilla läget, eftersom hjärtats styrka övervinner oss båda med en urkraft utan dess like.

 

Att jag dessutom inser, att alla beslut/val grundade på något annat än hjärtat, alltid kommer vara de beslut jag kommer ångra i resten av mitt liv.

 

Margareta Ekström